En av kvinnorna på klipporna på Tjärö berättar att hon har tre mobiler i väskan. Hemma har hon fem till.

Hon ger en bra bild av vilka som samlats på Social media webb camp i Blekinge under helgen. Människor som twittrar och bloggar var helst de befinner sig. Som är en självklar del av det digitala samhället.

Det är lätt att glömma bort att vi fortfarande är långt ifrån visionen om ett internet för alla i samhällets tjänst. Trots att internet har hunnit bli en förvuxen tonåring vid det här laget.

Klyftorna som internet inte överbryggar utan tvärtom skapar var ett av ämnena under helgen. Tio procent av befolkningen har ännu inte tillgång till internet. För en fjärdedel av folket är bredband hemma en ouppnåelig lyx.

Ros-Marie Hagström, Kulturbloggen, berättade om den stora gruppen LO-anslutna utan tillgång till internet på jobbet.

Bloggosfären är förstås inget tvärsnitt av folket. Jerry Silfver, doktorspinn, påpekade det viktiga i att identifiera den digitala eliten som snart har lika mycket makt som politiker och media.

Samhällets insatser för att överbrygga IT-klyftan har gått i stå. Matias Vangsnes från Stiftelsen .se berättade att svenska skolor i dag är oerhört eftersatta när det gäller datorer. Bland åldersgruppen äldre har många ännu inte gjort sin www-debut.

För att internet ska nå upp till sin allavision måste vi sörja för att bredband blir en mänsklig rättighet, lika naturligt som asfalt och elkablar i vår infrastruktur.

Webben demokratiska funktion skyms av applikationsexplosionen. Vem vinner racet om allas rätt till internet? Har vi ens några tävlande?

Social media webb camp bevakades av bland annat Sydsvenskan. Läs deras artikel här.

Tanken svindlar. Tänk om socialsekreterarna blev banktjänstemän bara för en dag. Skulle de då börja människor som kunder med tillfälliga problem att lösa? I en krönika i facktidningen STPress skriver jag om hur vi kommer ifrån skulden och skammen kring att inte ha pengar och behöva ekonomisk hjälp. Läs gärna här.

Joakim Jardenberg presenterade “Makten och Öppenheten”, projektet som ska öppna det offentliga Sverige för granskning och information för alla. I SVT:s morgonsoffa, alldeles för tidigt, 07.45, berättade jag även om Fattigbloggen och mina erfarenheter av att använda sociala medier för att granska socialbidraget. Inslaget finns på SVT Play fram till 18 september.

Nu är den klar. Martin Söderbergs dokumentär om bloggare. Kostdoktorn Andreas Eenfeldt, samt mobilbloggaren Gert Fylking och jag samsas om utrymmet att snacka blogg. Mycket blogghalleluja blir det i examensarbetet från Gamleby Folkhögskola. Jag hör mig själv säga att jag är bloggfrälst! Vilket även är sant.

Jag är ingen Twittermissbrukare. Ligger på plats 267 på Stockholmstoppen med mina 70 followers. Helt safe.

Sebastian Johnsson, 22, med 23 000 followers, toppar Sverigelistan. Inte genom hårt socialt arbete. Han auto-twittrar och kopierar andras kvittrande. Samt stjäl followers från grava Twittermissbrukare. Som Ellen DeGeneres med 2,3 miljoner followers.

På en månad fångade han 10 000 intet ont anande followers med sitt autokvitter. Det är ingen socialisationskritik SebastianJ sysslar med. Utan ett hobbyexperiment för att göra applikationsbusiness. Målet är att bli miljonär före 30. Har vi hört den förut?

Medeltwittraren har 28 followers och 32 friends enligt Anderson analytics. Mitt mål är hundra innan sommaren är slut. Jag väljer med omsorg. De som kvittrar mig glad.

Jocke Jardenberg leder medborgarjournalistikens segertåg. I en solig Visbyträdgård samlade han, tidningen Fokus och makthavare.se, alla som vill göra skillnad och använda internet för att granska och påverka samhället. Alexander Bard var där förstås, och pratade lika mycket psykoanalys som sociala medier.

Roligast var att träffa bank-vd:n som ägde trädgården. Han trodde mer på hampa och el. I en bil. Satsar nu hjärta och slantar i ett elbilsprojekt som låter lika galet som kul. Sådant kan bara hända på Gotland.

Läs mer om Jockes projekt på jardenberg unedited. Och gå med i projektet genom att mejla makten@makthavare.se . Jag är redan signad.

Höll seminarium om fattigdom för Majblomman. En på förmiddagen och så en repris på eftermiddagen. Båda var välbesökta trots stor konkurrens från över 1000 arrangemang i Visby.

Helene Sigfridsson från Makalösa föräldrar, Fatima Åsard från Ensamma mammor på Fryshuset, scouterna och socialstyrelsen var också där.

Nästa år är fattigdomsåret. Förhoppningsvis är intresset för nyfattigdomen bland barnfamiljer ännu större då.

Axel Andén från Medievärlden gör intervju direkt från Almedalen kring debatten om sociala medier och all kritik jag fick för Fattigbloggen. Både från bloggare och media.

Ulrika Westerlund kommenterar TU-debatten och konstaterar att experterna på sociala medier, Piratpartisterna, saknas i panelen.

Själv bekymrar jag mig över gammelpolitikernas ointresse och okunskap. Bjuder på lite hjälp på traven.

Så här vinner ni väljarna nästa val:

1) Var inte allmän
Allmänpolitik gör sig inte i bloggform, välj frågor med omsorg som du själv brinner för. Halvengagemang avslöjas omedelbart. Det är bra att profilera sig i några få frågor så att människor vet vad de får när de sluter upp. Få politiker har en sådan lyskraft att man vill följa dem bara för deras egen person. Carl Bildt är ett undantag. Han spelar i en annan liga, tillhör eliten, gör spännande resor varje dag och det räcker nästan att han nyser för att det ska vara intressant. Men han behöver egentligen inte bloggen, tvittret eller YouTube. Han har redan en politisk plattform och är intressant för alla medier.

2) Vänd dig inte till alla
Anpassa dig efter mediets publik både i ton och form. Vilka konsumerar sociala medier i dag? Tvittrarna och bloggarna är helt olika grupper. Om man ser till Piratpartiets sympatisörer skulle det framför allt vara unga män som befinner sig på internet. Men det stämmer inte med bloggpublikens sammansättning, där framför allt kvinnor är bloggdrottningar och även läsare. Här finns en stor grupp att fånga som i dag är engagerade föräldranätverk och modebloggar. Alla som inte har ett arbete är en annan stor grupp man glömmer bort. De fångades av fattigbloggen till exempel.

3) Var dig själv
Personlighet krävs och därför kommer sociala medier troligen att sortera bort politiker som är allmänmesiga politrukboskap. Det räcker inte att vara lojal och på ett förtjänstfullt sätt föra ut partiprogrammet. För att locka dagens politiskt medvetna publik måste du vara trovärdig i dig själv. Därför måste man också vara personlig. Men det räcker inte att berätta namnen på barnbarnen och vad man äter till middag. Personligheten måste vara ärlig och gälla något. Publiken ser igenom trams. Humor däremot går alltid hem. Precis som i alla andra sammanhang.

4) Var där
Närvaron är kanske viktigast av allt. Om läsarna vet att du finns där kommer de också att besöka dig om de gillar dig. Det är kanske bloggens största problem att den kräver en ständig närvaro som kan ta kraften ur den mest ihärdige. Ju mer du ger desto mer kommer läsarna att kräva av dig. Därför är det viktigaste att se till att hålla ett jämnt flöde av inlägg som du klarar av.

5) Lyssna på din publik
Det krävs också att du visar intresse för läsarna. Ta dem på allvar. Uppmuntra till debatt, lyssna och kommentera det de har att säga. Värj inte för tuffa frågor eller kritik. Svara på den i stället och visa att du bryr dig om vad de säger, även om du inte håller med. Då får även de värsta antagonisterna respekt för dig. Då försvinner även de låga påhoppen. Lika lite som du skriker “jävla idiot till någon som sitter bredvid dig i en soffa, så ger sig läsarna på dig om du bara visar dig och tar deras synpunkter på allvar.

Jag mötte Per Schlingmann(M) och Ibrahim Baylan(S) i TU:s debatt i Almedalen. Se klipp.

Båda pudlade sig och lade sig platt inför kritiken mot att de etablerade politiska partierna inte lyckades med sina bloggar i EP-valet. Båda lovade att bli bättre till nästa val.

Jag är inte så säker på att de kommer att lyckas. Av tre skäl:

De kan inte.

Politikerna använder fortfarande bloggen som om den vore en fax att lassa budskap ur.Inte som en möjlighet till dialog. De trodde att budskapet “kryssa mig” skulle räcka. De borde ha använt Twitter och Blogg för att bygga förtroende och närhet och dialog.

De vill inte.

Partierna tvingade politikerna att blogga och twittra. Även de ointresserade tvingades sätta upp en blogg. Många skötte det med vänsterhanden när de fick tid över. Andra lät staben skriva inlägg vilket omedelbart märktes och gjorde innehållet ointressant. Det funkar det inte att gå “half in” i sociala medier.

De får inte.
Partierna är ambivalenta till sociala medier precis som de är till personval. Å ena sidan vill man vinna röster och tvingar kandidaterna ut i alla kanaler. Det framstår som modernt och medvetet. Det finns en tydlig rädsla att inte vara med på tåget, även om man inte vet vart tåget går.  Å andra sidan vill man inte att de enskilda kandidaterna ska få för stor egenmakt. Det är farligt med självutnämnda stjärnor som seglar upp i listorna.

Till nästa val måste partierna ta bloggen på allvar. Som Piratpartiet till exempel. Det funkar ju.