EFTER BOMBEN OCH MEJLET HEM

BEIRUT. 14 juni 2007. 17.32

Den känns genom hela kroppen. Från fotsulorna ända upp till huvudet.  Direkt på skalvet hörs en dov explosion. Sedan blir det alldeles tyst. Som om Beirut håller andan.
Jag har just duschat. Provar klänningen jag köpt i Jerusalem. Är glad. Ska
träffa vänner och fira att jag är tillbaka i säkerhet. Långt från Västbanken
och galet krig.

Då smäller det. Är nere på gatan på två minuter. Fler gör som jag. Tittar
frågande på varandra. Det var en bomb, va? Inom fem minuter vet vi att bomben
smällt bara 500 meter bort. Nere vid Cornichen, strandpromenaden som är
Beiruts stolthet.
– Haram, det här jävla landet, säger Ahmad och skakar på huvudet.

Det är fjärde bomben på en månad men den första på dagtid. Snart ylar sirenerna från alla håll. En fet svart rökpelare stiger ovanför huset där
bomben detonerat och syns från gatan där jag står. En kvinna med ansiktet
täckt av blod körs förbi i en taxi på väg till sjukhuset. Snabbare än
ambulans.

Någon sätter på tv:n. Libanesisk media är på plats och sänder direkt. Snart
får vi veta att bilbomben var riktad mot en parlamentsledamot. Han och sonen
hade varit på Sporting gym och på väg därifrån sprängdes bilen i
luften. Pappan, sonen och deras två bodyguards dödades omedelbart. Liksom
sex andra personer som hade oturen att vara på just den gatan just då.
Marc skulle ha varit där. Han är nattvakt i mitt hus och tränar på Sporting
varje dag. Men i dag kände han sig lite sliten, och bestämde sig for att åka
direkt till jobbet i stället. Han stirrar in i tv-rutan fylld av brinnande
bilar och rykande blodig röra.

Jag rör mig långsamt ned mot Cornichen. Både vill och inte vill se. Strax
ovanför bombplatsen hinner militär och polis spärra av gatorna. Jag är
tacksam för att gula plastband stoppar mig. Vad ska jag titta på egentligen?
Delar av människor som inte finns längre? Varför då?
Konstigt, jag skriver en bok om kvinnliga självmordsbombare, men när bomben väl
smäller är jag helt lost.

Min vän Ghassan säger finns det tre sorters människor. De som springer för
att se vad som händer. De som hör bomben och fortsätter dricka te. Och de
som lämnar landet och aldrig kommer tillbaka.
Han tillhör kategori två. Libaneser som försöker leva sitt liv som vanligt
trots att landet bombas i bitar.
Jag vet inte vad jag tillhör. Kategorin som inte vet hur man gör efter en
bomb. Kollar vad mina grannar gör. De äter godis ur enorma tröstande påsar
och tittar på tv vid entrén till vårt hus. Ingen vill vara ensam. Alla
sms:ar och försöker ringa till familj och vänner och säga att de är okej.
Mobilnätet är fullständigt överbelastat och det går inte att komma fram på
flera timmar.
– Och sedan då, frågar jag en av grabbarna som pluggar på universitetet i
närheten.
– Sedan super vi oss fulla. Och försöker glömma, i morgon kommer de att
utlysa nationell sorgedag och allt kommer att vara stängt. Alla går hem till
sig.

Jag gör som han säger. Super mig full på rödvin och Arrak. Vi samlas på en
av de få restauranger i Hamra som väljer att ha öppet på kvällen. Stämningen
är låg. Jag har bytt klänningen mot jeans och t-shirt. Och har skor utan
klack så jag kan springa om det smäller igen.

I dag sitter jag på ett internetcafé och försöker beskriva hur det känns att förlora sin bombjungfrudom. Gick ned till bombplatsen i
förmiddags och såg ett tiotal tekniker försöka reda ut röran. Glasmästarna
var i full gång och bytte ruta efter ruta och dörr efter dörr på byggnader
runt omkring. Många Beirutbor stannade framför platsen, en gråtande tjej
gick förbi och kastade en vit blomma bland allt bombskräp.
Har svårt att formulera mig. Min sista intervju här är först om tio dagar så
jag måste hänga kvar. Annars hade jag kanske tillhört den tredje kategorin.
De som drar. Jag vet inte.

Tänker på er. Och på Rania på Västbanken som hela tiden säger “jag älskar
dig” till de hon tycker om. För imorgon kanske de inte finns längre. Det har
hon lärt sig. The hard way.
Så jag passar på nu: Jag tycker om er och jag saknar er. Och snart kommer
jag hem.
Kramar och mer än så.
Jessica

Trackback URI | Comments RSS