På Färöarna fruktar invånarna att internet ska utarma och på sikt döda språket. I svenska Pajala hoppas man i stället att den dialogiska kontakten på nätet ska locka fler unga att lära sig Meänkieli, tornedalsfinskan. Ett minoritetsspråk som i dag talas av cirka 40 000 personer.
Nu lanseras kultprogrammet Finnmix, ett grattisprogram i Sveriges Radio, på Facebook. Programmet har redan något av en kultstatus bland yngre med rötter i Tornedalen. En spontan vängrupp på Facebook skapades av utflyttade entusiaster.

Nu startar programledarna Svea, Kalle och Anne en officiellt Fanpage för att öka lyssnarkontakten även med de yngre lyssnarna och på sikt rädda kvar Meänkieli. Jag mötte den entusiastiska redaktionen i Pajala för en kurs i sociala medier i veckan. Träffa dem du med, på Facebook. http://tinyurl.com/ybmmr65

Jag ska precis skicka tweeten ”Kasta månglaren ur templet” när jag hejdar mig.
Då har redan ett tjugotal twittrare på Internetdagarna stört sig på vd:n för Tre som ägnar största delen av sitt anförande till att göra reklam för sitt eget företag. Det började med en oskyldig sur-tweet och eskalerade till en tweetstorm om att mannen framför oss borde kastas av scenen.

Vd:n på Tre fortsätter lugnt sin reklamfilm från scenen. Han vet förstås ingenting vad som pågår i publiken framför honom. Vi ser snälla ut. Skriker inte.
Ändå sågar vi honom längs med fotknölarna i realtid - helt offentligt.

Vi vet att sociala medier inte är som att fika med varandra. Twittret stannar inte över kaffet. Dialogen sprids över hela världen och sparas, om inte för alltid så åtminstone ett par månader. När Tre:s vd kommer hem ikväll kan han troligen ganska besviket läsa vad publiken på Internetdagarna egentligen tyckte om hans föredrag.

Ska man då förbjuda twittrande under föredrag? Är det mobbing att kritisera en person offentligt när den inte kan försvara sig? Behöver vi införa någon slags uppförandekod att inte hålla på att “viska” när någon annan pratar. Eller måste vi acceptera att det offentliga samtalet ser annorlunda ut i dag.

Jag träffar Rickard Domeij från Språkrådet över en kopp kaffe utanför salen. Han menar att webben inte bara gett oss ett mer dialogiskt språk utan även helt en ny språkkultur som vi inte tidigare sett i medier.
– Dialogen genom sociala medier är förvillande lik en situation vi känner igen med vänner och så beter vi oss som om vi var i den situationen utan att tänka på konsekvenserna, säger han.

Fler samlas runt kaffemaskinen för att diskutera dilemmat som sociala medier lämnar. Hur ska vi vårda debatten på nätet, utan att strypa eller censurera den? Hur vi ska benhålla öppenheten utan att för den skull sälja ut oss själva eller andra på Facebook och Twitter?
Frågorna har varit aktuella i flera år nu. Och är förstås inget vi lyckas lösa på en kafferast.
– Vill man vara en del av det här samhället får man också inse att det finns risker. Men måste vi lära oss att hantera det på ett bra sätt, det här är bara början, säger Rickard Domeij.

I dag hoppas jag att debatten fortsätter på seminariet ”Balansen mellan öppenhet och integritet”. Gärna på Twitter också. I en schysst ton.

Deltog i det spännande Disruptivemedia-seminariet för att bloggfrälsa alla som ännu inte insett hur smart bloggen är som grävinstrument. I dag används de redaktionella bloggarna framför allt för att rapportera, kommentera och tycka. Inte för att granska, gräva och skapa opinion.

Vi måste sluta att betrakta bloggen som bara ytterligare en publiceringskanal, som ur arbetsgivarens perspektiv kan skötas med vänsterhanden vid sidan av det vanliga arbetet och som ur reporterns perspektiv bara är ytterligare en arbetsbörda som stjäl tid.

Bloggen kan vara ett oslagbart och effektivt arbetsverktyg  som både fördjupar och ökar kvaliteten på journalistiken. Förutsatt att vi tar den på allvar.

Genom att använda bloggen som ett seriöst arbetsredskap sparar vi både arbete och tid. Interaktiviteten med läsarna gör det möjligt att på nolltid ringa in problemet. Verklighetsbeskrivningen får vi på köpet, precis som debatten, kritiken och kanske till och med lösningen på problemet. Allt i realtid. Dialogen med läsarna ger oss dessutom en unik möjlighet att snabbt avslöja systemfel, eftersom källorna inte är några få, utan ofta flera tusen.

En del journalister skyr bloggen därför att de tror att man måste bli privat och personlig. Men läsarna vill inte att vi ska öppna våra sovrumsdörrar. Tvärtom förväntar de sig att vi ska vara både professionella och seriösa. Förtroendet bygger vi genom att lyssna och ta läsarnas kunskap på allvar och förvalta den till journalistik.

Vad bloggen kräver av oss journalister är mod.

Mod att släppa kontrollen över materialet och låta läsarna vara med och granska. Mod att våga gräva i realtid inför en publik utan att veta vart man hamnar. Mod att ta ansvar för det publicerade eftersom vi blir våra egna chefredaktörer.

Modet får vi genom övning och utbildning. Tyvärr är det något som fortfarande saknas på journalistskolorna och på redaktionerna. Bloggjournalistiken är alldeles för smart och effektiv för att vi inte ska utnyttja den. Men det är verkligen inget vi ska göra med vänsterhanden.

En av kvinnorna på klipporna på Tjärö berättar att hon har tre mobiler i väskan. Hemma har hon fem till.

Hon ger en bra bild av vilka som samlats på Social media webb camp i Blekinge under helgen. Människor som twittrar och bloggar var helst de befinner sig. Som är en självklar del av det digitala samhället.

Det är lätt att glömma bort att vi fortfarande är långt ifrån visionen om ett internet för alla i samhällets tjänst. Trots att internet har hunnit bli en förvuxen tonåring vid det här laget.

Klyftorna som internet inte överbryggar utan tvärtom skapar var ett av ämnena under helgen. Tio procent av befolkningen har ännu inte tillgång till internet. För en fjärdedel av folket är bredband hemma en ouppnåelig lyx.

Ros-Marie Hagström, Kulturbloggen, berättade om den stora gruppen LO-anslutna utan tillgång till internet på jobbet.

Bloggosfären är förstås inget tvärsnitt av folket. Jerry Silfver, doktorspinn, påpekade det viktiga i att identifiera den digitala eliten som snart har lika mycket makt som politiker och media.

Samhällets insatser för att överbrygga IT-klyftan har gått i stå. Matias Vangsnes från Stiftelsen .se berättade att svenska skolor i dag är oerhört eftersatta när det gäller datorer. Bland åldersgruppen äldre har många ännu inte gjort sin www-debut.

För att internet ska nå upp till sin allavision måste vi sörja för att bredband blir en mänsklig rättighet, lika naturligt som asfalt och elkablar i vår infrastruktur.

Webben demokratiska funktion skyms av applikationsexplosionen. Vem vinner racet om allas rätt till internet? Har vi ens några tävlande?

Social media webb camp bevakades av bland annat Sydsvenskan. Läs deras artikel här.

Joakim Jardenberg presenterade “Makten och Öppenheten”, projektet som ska öppna det offentliga Sverige för granskning och information för alla. I SVT:s morgonsoffa, alldeles för tidigt, 07.45, berättade jag även om Fattigbloggen och mina erfarenheter av att använda sociala medier för att granska socialbidraget. Inslaget finns på SVT Play fram till 18 september.

Nu är den klar. Martin Söderbergs dokumentär om bloggare. Kostdoktorn Andreas Eenfeldt, samt mobilbloggaren Gert Fylking och jag samsas om utrymmet att snacka blogg. Mycket blogghalleluja blir det i examensarbetet från Gamleby Folkhögskola. Jag hör mig själv säga att jag är bloggfrälst! Vilket även är sant.

Axel Andén från Medievärlden gör intervju direkt från Almedalen kring debatten om sociala medier och all kritik jag fick för Fattigbloggen. Både från bloggare och media.

Ulrika Westerlund kommenterar TU-debatten och konstaterar att experterna på sociala medier, Piratpartisterna, saknas i panelen.

Själv bekymrar jag mig över gammelpolitikernas ointresse och okunskap. Bjuder på lite hjälp på traven.

Så här vinner ni väljarna nästa val:

1) Var inte allmän
Allmänpolitik gör sig inte i bloggform, välj frågor med omsorg som du själv brinner för. Halvengagemang avslöjas omedelbart. Det är bra att profilera sig i några få frågor så att människor vet vad de får när de sluter upp. Få politiker har en sådan lyskraft att man vill följa dem bara för deras egen person. Carl Bildt är ett undantag. Han spelar i en annan liga, tillhör eliten, gör spännande resor varje dag och det räcker nästan att han nyser för att det ska vara intressant. Men han behöver egentligen inte bloggen, tvittret eller YouTube. Han har redan en politisk plattform och är intressant för alla medier.

2) Vänd dig inte till alla
Anpassa dig efter mediets publik både i ton och form. Vilka konsumerar sociala medier i dag? Tvittrarna och bloggarna är helt olika grupper. Om man ser till Piratpartiets sympatisörer skulle det framför allt vara unga män som befinner sig på internet. Men det stämmer inte med bloggpublikens sammansättning, där framför allt kvinnor är bloggdrottningar och även läsare. Här finns en stor grupp att fånga som i dag är engagerade föräldranätverk och modebloggar. Alla som inte har ett arbete är en annan stor grupp man glömmer bort. De fångades av fattigbloggen till exempel.

3) Var dig själv
Personlighet krävs och därför kommer sociala medier troligen att sortera bort politiker som är allmänmesiga politrukboskap. Det räcker inte att vara lojal och på ett förtjänstfullt sätt föra ut partiprogrammet. För att locka dagens politiskt medvetna publik måste du vara trovärdig i dig själv. Därför måste man också vara personlig. Men det räcker inte att berätta namnen på barnbarnen och vad man äter till middag. Personligheten måste vara ärlig och gälla något. Publiken ser igenom trams. Humor däremot går alltid hem. Precis som i alla andra sammanhang.

4) Var där
Närvaron är kanske viktigast av allt. Om läsarna vet att du finns där kommer de också att besöka dig om de gillar dig. Det är kanske bloggens största problem att den kräver en ständig närvaro som kan ta kraften ur den mest ihärdige. Ju mer du ger desto mer kommer läsarna att kräva av dig. Därför är det viktigaste att se till att hålla ett jämnt flöde av inlägg som du klarar av.

5) Lyssna på din publik
Det krävs också att du visar intresse för läsarna. Ta dem på allvar. Uppmuntra till debatt, lyssna och kommentera det de har att säga. Värj inte för tuffa frågor eller kritik. Svara på den i stället och visa att du bryr dig om vad de säger, även om du inte håller med. Då får även de värsta antagonisterna respekt för dig. Då försvinner även de låga påhoppen. Lika lite som du skriker “jävla idiot till någon som sitter bredvid dig i en soffa, så ger sig läsarna på dig om du bara visar dig och tar deras synpunkter på allvar.

Jag mötte Per Schlingmann(M) och Ibrahim Baylan(S) i TU:s debatt i Almedalen. Se klipp.

Båda pudlade sig och lade sig platt inför kritiken mot att de etablerade politiska partierna inte lyckades med sina bloggar i EP-valet. Båda lovade att bli bättre till nästa val.

Jag är inte så säker på att de kommer att lyckas. Av tre skäl:

De kan inte.

Politikerna använder fortfarande bloggen som om den vore en fax att lassa budskap ur.Inte som en möjlighet till dialog. De trodde att budskapet “kryssa mig” skulle räcka. De borde ha använt Twitter och Blogg för att bygga förtroende och närhet och dialog.

De vill inte.

Partierna tvingade politikerna att blogga och twittra. Även de ointresserade tvingades sätta upp en blogg. Många skötte det med vänsterhanden när de fick tid över. Andra lät staben skriva inlägg vilket omedelbart märktes och gjorde innehållet ointressant. Det funkar det inte att gå “half in” i sociala medier.

De får inte.
Partierna är ambivalenta till sociala medier precis som de är till personval. Å ena sidan vill man vinna röster och tvingar kandidaterna ut i alla kanaler. Det framstår som modernt och medvetet. Det finns en tydlig rädsla att inte vara med på tåget, även om man inte vet vart tåget går.  Å andra sidan vill man inte att de enskilda kandidaterna ska få för stor egenmakt. Det är farligt med självutnämnda stjärnor som seglar upp i listorna.

Till nästa val måste partierna ta bloggen på allvar. Som Piratpartiet till exempel. Det funkar ju.